I väntans tider

I morse när Axel låg och mornade sig sa han "mamma, du säger hela tiden att jag mår bra snart men vet du - jag mår faktiskt jätte bra!" och så smilade han med hela ansiktet. Gött besked!

Faktum är att det inte finns så mycket nytt att berätta - Axels återhämtning går enligt planen, långsamt men framåt och vi tillsammans med läkarna och övrig personal hoppas varje dag att nu, nu har de väl kommit de där neutrofilerna. Men icke! I morgon är det på dagen tre veckor sedan han transplanterades, så nu har han en vecka på sig att klämma fram dem. Om de inte har dykt upp efter fyra veckor görs en benmärgsbiopsi för att undersöka vad det kan bero på att de inte syns till. Ingen som har varit med förr är orolig, utan alla förväntar sig att de vilken dag som helst ska visa sig. För vår del får det gärna bli i morgon.

Polletten tycks (åtminstone delvis) ha fallit ner hos Axel vad gäller förutsättningarna för att så småningom åka hem: naturligt intag av mat och dryck samt att utan alltför mycket protester stoppa i sig vissa mediciner via munnen. Han gör verkligen sitt bästa för att äta och dricka, trots att det inte smakar som det brukar och till och med smakar lite illa. Det kan tydligen ta ett par månader innan smaklökarna är återställda efter cytostatika behandlingen - stackaren är inte alls sugen på glass och chokladsås längre och det ääälskade han tidigare. Även de åtta (!) tabletterna (fyra+fyra) slinker ner utan alltför stora problem - det enda som krävs är att man efter varje tablett häpet och överraskat frågar "nej men, vad hände? Är den redan borta???" gärna i kombination med att man lyser honom i munnen med en ficklampa för att verkligen säkerställa att den är nere i magen. Som förälder kan man bli lite matt för mindre kan jag säga...

Idag ägnade han 1,5 timmar åt att diska och servera kaffe och snigel(?!)soppa tillsammans med E från Lekterapin. En mycket tålmodig person den där E. Axel älskar verkligen att leka med henne. De planerade i detalj vad de ska göra när Axel äntligen blir utsläppt från rummet och kan komma ner till henne och leka i stället. Verkade som att det mest var köket och sjukhusdelen som lockade - är förbluffad över att han inte fått nog av det ännu?!

Framåt kvällen kom pappa, Kalle och kusin L - dags för vaktavlösning samt den numera traditionsenliga onsdagsförtäringen i Cancerföreningens regi. Börjar känna oss som riktiga stammisar. Hur som helst så var Axel i sitt esse och höll igång med de andra. Det fikades och spelades Wii - stor skillnad för varje dag vad gäller hans ork och humör. Var var var är de där neutrofilerna?!


-Mamma-