H.M. Drottning Silvia

Utanför Axels rum stod idag ett antal säpo-bilar med tonade rutor och inne på Lekterapin fanns ingen mindre än Silvia Sommerlath. Ett besök på Barn- och Ungdomssjukhuset i Lund och Axel hann få en skymt av henne innan hon åkte vidare. Det var nog tur att Axel inte fick möjlighet att träffa henne öga mot öga, i förmiddags kom han nämligen över en skämt-kamera som sprutade vatten. Han har under dagen trakasserat personalen, som lämnat sal 3 med fuktiga bussaronger. Jag är säker på att han fullständigt hade noncahlerat en stram hållning till kungahuset - H.M. Drottningen hade säkert fått torka mascara längs kinderna efter Axels practical joke. Hursomhelst, någon större royalist verkar han inte vara. Brandbilarna utanför huset, för några dagar sedan, fångade hans uppmärksamhet avsevärt mycket mer än Tjabos hustru. Besöket var visst mycket uppskattat och hon var runt och hälsade och pratade med samtliga barn på terapin .......

Dagen har varit lite lugnare idag. Axel har inte haft samma ork som under gårdagen, men efter en ordentlig eftermiddagstupplur har han vaknat till ordentligt. Just nu går Pettson & Findus på tv:n och han knaprar Pringles samt Sourcream-chips. Dessvärre syns ännu inga spår av neutrofiler, vilket jag upplever som en aning stressande.
- Ingen fara, säger läkarna, samtidigt som man känner att det finns inslag av frustration även hos dom. Det gäller väl bara att ha is i magen och tro att det inom kort kommer att tillta.

Konstaterar att han nu varit isolerad i tre veckor men han är på förvånansvärt gott humör ändå. Kan själv uppleva nu, efter att ha varit här några veckor, att efter två dygn så börjar väggarna så smått komma över en. Viss frihetskänsla dyker upp bara genom att man går ut till köket och hämtar mat, eller som nyss efter ett 5-minuters besök ner till Pressbyrån för lite upp-proviantering. Axel sa i alla fall att han nu längtar efter att få komma ut och köra traktor i korridorerna. Laddar för ett nytt personbästa på varvet 62:an/64:an.

Jag vet att jag nämnt det tidigare, men när man rör sig ute i köket och korridorena och möter alla dessa barn och ungdomar som kämpar på här så blir man tagen. Här finns barn från 7 veckors ålder upp till 18 år som med sina respektive diagnoser kämpar för att övervinna sjukdomen och med mål att bli friska och få komma hem. Visst har dom det jobbigt och kämpar på men samtidigt upplever jag att det finns en skön fighting-spirit bland många. Alla har en målsättning och det är att bli fria från sin cancer. Därför upplever jag ofta att det är en form av positiv, framåtsträvande anda mitt i upplevelsen av lidande, illamående och längtan efter att komma hem till ett "normalt" liv. En tapperhetsmedalj till samtliga här.

Axel hade en extended siesta under eftermiddagen, vilket förmodligen innebär att jag får sällskap till såväl  Aktuellt som Hockeykväll. Grabbkväll med chips och cola. Sämre kan man ha det.

Vännen P drog till Irland idag och sitter säkerligen, i denna stund, och sippar på en Guinness som bäst. Tag en för mig, as well. Själv ska jag med svärmor till Köpenhamn i morgon, kanske blir det en Tuborg Classic. :-)

-Pappa-